Många upp och ner gångar. Många bra resor, någon mindre bra. Mycket gnällande här utan jag ens tänkt på det. Jag kanske är en sån person ändå. Jag borde ändra på det isf. 

Flera gånger sen 2009 trodde nog både jag och E att det inte skulle hålla, mycket pga att jag ville ha barn. 

Idag har vi en underbar dotter. Alla dagar är inte enkla, hon testar vårat tålamod ganska så ofta. Men hon får mig att smälta desto mer. När ens barn ler mot en så blir man varm i hela kroppen. Det blir man också när barnet illskriker i bilen, fast på ett annat sätt ;)

Förhållandet har ändrats, man har fått skjuta det lite åt sidan, men jag tror det blir annorlunda när hon är lite större. För hur irriterad (oftast i onödan) jag än blir på E så är han den person jag vill leva resten av mitt liv med. 

Jag känner att jag behöver nog ändra på mig. När jag bodde i Vetlanda så umgicks jag med vänner varje dag. Nu är min bästa vän min mamma, vilket hon alltid kommer vara. Men jag har börjat känna mig ensam, konstigt kan man tycka nu när jag har Ebba men det vuxna menar jag. För jag har inte tråkigt, dagarna springer iväg.. 

Men iaf, här i Västerås känns det som jag på något sätt dragit mig undan. Anledningen till att jag knappt umgås med folk är mitt fel, jag hör inte av mig. Och det är inte för att jag inte tycker om personerna. Jag är bara dålig på att höra av mig och jag kan dra mig för att ringa. Jag kan inte direkt öppna upp mig för folk, jag gör det bäst i text. Det har E fått märka. 

Imorn ska iaf jag och Ebba iväg och träffa två andra mammor som jag aldrig umgåtts med. Ett steg åt rätt håll :) det ska bli intressant att se hur Ebba reagerar på andra barn i hennes ålder.. 

Men nu får nog denna gnällblogg ha sitt slut. Kanske kommer jag tillbaka och skriver igen. Men jag måste fasen ändra på mig själv först.