Fredag och äntligen helg. Den har jag sett fram emot, iaf sovmorgonen..

Vi kommer aldrig ur barn diskussionen här hemma. Jag VET att jag behöver gå upp i tid på jobbet eller skaffa ett nytt jobb, jag försöker med både och. Men som det låter på honom just nu så skulle inte en heltid räcka heller. inte på mitt nuvarande jobb. Är det bara inte jävligt konstigt att så otroligt många andra klarar det utmärkt? Men han är inte som andra, det är svaret jag får. Och jag VET att jag behöver ta körkort tills vi/om vi skaffar barn. Tro mig, min motivation till körkort kommer vara ggr 100 när jag Vet att vi ska skaffa barn.

Jag förstår heller inte varför man måste se ALLT det negativa, eller det är väl bra att man vet om det negativa, men kan man inte låta mig drömma och vara glad istället för att vräka sig ur allt det dåliga? Jag vet om det dåliga..

Ibland vill jag bara gräva ner mig långt under jorden och komma fram när han är mer positiv och redo..