Igår den 17.e Februari så var det ett halvår sedan som mormor gick bort. Tiden har gått så otroligt snabbt. Jag kommer ihåg som om det vore igår när mamma ringde när jag var på jobbet och hade min lunch. Jag nästan visste att något var fel eftersom mormor hade då legat inne ett tag, men ändå så hade dom på sjukhuset sagt att hon var på bättringsvägen(men vafan vet dom), mamma beättade att mormor var sämre och att hon skulle akutopereras. Jag cyklade hem och bara väntade och väntade på att någon skulle ringa, för ju längre tid det skulle ta desto bättre borde det varit. Men tillslut fick jag samtalet, dom kunde inget göra, hon hade kallbrand i tarmarna, tarmarna hade gått sönder vilket gjorde att avföringen åkte runt inne i henne. Men hon levde fortfarande, men hon hade högst 2 dygn kvar. Jag bokade tåg hem direkt(hemskt kan jag lova att bo såå långt ifrån någon när något sånt här händer), åkte hem på måndagen den 17.e augusti, hem till nära och kära. Jag minns att jag och min kusin precis hade varit och köpt godis när mamma ringde hem till pappa, då hade hon precis tagit sitt sista andetag. Vi åkte direkt till sjukhuset, alla var samlade, hon hade alla sina barn + morfar vid sin sida när hon tog sitt sista andetag. Att se henne ligga där helt livlös, det var inte mormor, det såg inte ut som hon. Hon hade blivit så smal.
68 år är ingen ålder, jag bara önskar jag kunde skruva tillbaka tiden, varit med vid besöken till akuten och bett dom tagit in henne och undersökt henne ordentligt. Dom läste säkerligen inte ens journalen, för då skulle dom inte missat att hon gått igenom en stor operation året innan. Jag känner än idag att om jag skulle träffa den/dem personer som nekade mormor att bli inlagd så skulle jag spotta dom rätt i ansiktet. Jag kommer får inte tillbaka mormor, men hade dom gjort sitt jobb RÄTT hade hon kanske funnits hos oss än idag!

Jag saknar henne så!