Snart går vi in i ny månad, september. Höstmånad, jag tycker att vi haft höst mer eller mindre hela sommaren. Jag tror jag åkt till jobbet utan jacka en enda gång. Nu ska man vänta tills nästa år och nästa sommar. Deprimerande.

 

E var hos någa vänner ihelgen, han berättar nästan alltid på ett ungefär vad dom pratat om, men det finns alltid ett samtalsämne som han alltid utesluter för mig. Barn! Det är inte bara jag som försöker förstå honom. När jag pratade med M idag så berättade hon vad dom pratat om. Hon sa en sak som jag inte direkt tänkt på, att jag har ett sånt tålamod med honom. Så har jag aldrig tänkt det som, jag har bara tänkt mig själv som en enormt jäkla tjatig flickvän som gång efter gång tjatar om barn. Men tänker jag efter så jo jag har nog ett jäkla tålamod med honom. Det är en enorm lång tid som jag väntat och fortfarande väntar. Många skulle kanske lämna, men jag väljer att alltid tro "men snart kanske"..

Sen att jag själv känns som jag snart får damp på det här livet är en annan sak. När inget går i den riktning som jag vill så tar det emot. Hårt. Jag vill ha en förändring som man behöver vara två om. Men jag är ensam där nu. "Det enda du vill är att skaffa barn, sen är du nöjd" säger E. Ja just nu är det så, det är något jag velat så länge och har inte tänkt på så mycket annat. Eftersom jag alltid trott snart så.

 

Hade jag vetat när jag t.ex var 20 att jag skulle få vänta alla dessa år så hade jag nog försökt göra något annat med mitt liv under tiden. Jag vet fortfarande inte vad jag vill göra med mitt liv när det gäller jobb. Jag önskar jag visste. Jag önskar jag kunde lägga mina tankar på något annat ett tag, tills han är redo. Men det GÅR inte.

 

Men jag vet inte hur länge jag orkar, mitt liv känns ganska så trist just nu och jag vill och behöver en förändring snart.