Ibland känner jag att mig okej med att vänta, ibland undrar jag hur länge jag ska behöva vänta på honom?
Kommer han någonsin bli redo eller mogen eller vad det nu är han väntar på ska hända.
Ibland känns det som om jag lever mitt liv precis efter hur han vill ha det. Det är inte han som ber mig, utan på något jäkla sätt har det bara blivit så. Och jag har tillåtit det.

Att försöka prata med honom om det är som att prata med en vägg, eller med ett inspelat band som spelas om och om igen. Men det är väl samma för mig, jag ställer alltid samma frågor. Men hoppas alltid på ett nytt svar. Ett nytt svar som kommer när då?
Kommer det ens att komma?
Jag avskyr att vänta.

Nu trodde jag att jag skulle vara gravid, jag trodde våran plan var så.
Men han har gjort klart att det är så att jag måste skaffa barn nu så måste det ta slut.
Så jag är kvar.

Jag tycker inte om dessa "jagvillhabarnnu perioderna"
För jag blir lika besviken varje jäkla gång.