Har många gånger tänkt på det, att jag nästan hela mitt "vuxna" liv har gått mot vad jag själv har velat.

 

*Jag ville inte jobba inom vården, men eftersom jag inte skötte mig i högstadiet och heller inte direkt på iv, så var omvårdnadsprogrammet mitt enda val, och jag blev utbildad undersköterska.Det blev då mitt enklaste val när jag skulle börja söka jobb i en stad som då var helt ny för mig.

 

* Jag skulle aldrig heller jobba helg eller helgdagar. Med mitt jobb idag har jag inget val.

 

* När jag tog studenten trodde jag aldrig att jag skulle flytta från lilla Vetlanda. Jag trivdes bra där.

 

 

*Jag har alltid sagt att jag aldrig vill flytta till Stockholm, nu tittar vi på lägenheter, inte just i Stockholm city men ändå.

 

 

Men detta är inget som idag gör mig något. Att jobba inom vården var inte lika jobbigt som jag trodde. Med bra arbetskamrater blir jobbet även enklare. Jag är nog en sån person som känner lite "bara jag har ett 100% fast jobb så är jag nöjd" men jag är glad över att E inte är sån, jag är glad över att han tänker högre än så.

Att jobba helg är helt okej, men visst skulle jag helst avstå, men det är helgdagarna som jag mest vill vara ledig.

Jag har många gånger tänkt på vad jag vill göra, vill jag plugga eller vad vill jag verkligen jobba med. Jag kommer aldrig fram till något. Jag vet bara att jag tror inte jag trivs på ett stillasittande jobb. Det hade varit så mycket enklare om jag visste vad jag ville göra, sätta mål för mig själv. Men det kanske kommer en dag då jag kommer på vad jag vill göra.

 

Och att jag flyttade från Vetlanda gjorde jag ju för kärleken, det var antingen att leva tillsammans med E här eller att inte göra det. Valet var enkelt men samtidigt svårt. Inte förrän samma dag som flyttlasset gick så förstod jag vad jag hade gett mig in på. Jag kommer nog aldrig glömma när mamma sa hejdå när dom hade hjälpt oss med att flytta. DÅ fattade jag att jag inte längre hade min mamma i närheten I väldigt många år tyckte jag det var riktigt jobbigt att bo här och jag ville verkligen flytta tillbaka igen, men idag vill jag inte det. Jag trivs här.

 

Det här med barn vet vi ju alla vem det beror på och många gånger har det varit riktigt jobbigt och jag har brytit ihop flertals gånger pga detta, men jag vill samtidigt att E ska känna sig redo. Så när han är redo så blir det förhoppningsvis väldigt bra. Och tjat hjälper inte, tro mig, jag har tjatat i många många år.

 

Och Stockholm då, jag vill fortfarande inte bo i city, jag tror jag skulle få hjärtinfarkt av att bo där. Men som Bromma är inte så himla stort, och eftersom E jobbar i sthlm och varje månad lägger ut ganska så mycket pengar på att pendla så känns det helt okej. Ja det är klart jag gör det för E. Men det är inte så att han har försökt att tvinga mig, idag är det nog mer jag som har bråttom att flytta mer än han :)

 

E är det bästa som hänt mig, när jag började skriva med honom så mådde jag inget bra, jag var riktigt livrädd för döden och trodde jag hade både den ena och den andra sjukdomen. Jag kunde inte sova om nätterna, var till läkaren flera gånger och undersökte mig.  Men jag måste nog säga att tack vare E så mådde jag mycket bättre. Han har fått stå ut med mycket med mig, dom åren som jag ville flytta till Vetlanda igen så hade jag perioder då jag var riktigt ledsen, kunde ligga i sängen och lipa för jag saknade alla där hemma så enormt mycket. Och att då veta att jag aldrig igen skulle få flytta ner igen var bara hemskt. Idag vill jag inte bo i Vetlanda. Jag önskar att mamma och pappa bodde närmare, men annars så saknar jag inte så mycket mer. En del av släkten saknar jag, men den kontakten alla vi hade när jag var yngre finns inte heller kvar längre. Tråkigt nog.  

 

Jag bara tänkte på det medans jag gick till affären idag, jag har gått emot mig själv men det är okej. Det har ju blivit bra ändå.