Vi kom in på en diskussion igår, E berättade att han sökte jobb som skulle kunna göra att han ska kunna jobba utomlands då och då. Typ någon/några gånger i månaden.
Jag har sagt redan innan att jag inte velat ha ett sånt förhållande, E har aldrig berättat innan att han haft dom tankarna, utan mer att VI kunde flytta utomlands i ett halvår, för det är jag med på.
Jag kan förstå honom att han vill åka iväg och jobba utomlands, men jag hade velat att han hade berättat det för mig mycket tidigare, för jag tror inte jag hade valt att bli tillsammans med honom då.
Han får hans liv precis som han vill ha det, medans mitt liv blir precis tvärtom som jag vill ha det.
Om han skulle få ett jobb där det handlade om EN gång i månaden då är det okej, men om vi säger att vi skulle skaffa barn (jävla tjatande jag vet) och han har ett jobb där han är ute och reser flera gånger i månaden i flera dagar. Då skulle jag känna mig som en ensamstående mamma. Ska jag då jobba heltid, ta hand om barnen och hemmet helt ensam? Det ÄR en ensamstående mamma, och det är inget jag skulle vilja vara.
Kärlek måste vara det absolut svåraste som finns. Hur kan två så olika människor hittat varandra?

Ska jag bara vänta och se hur han tänker göra nu då?