Ett förvirrande inlägg :S
Min bästaste kusin Eve ringde idag, jag undrade för ett tag sen om hon ville komma upp om vi skulle ha inflyttningsfest, nu jobbade hon den helgen som vi(jag) tänkt oss. Och jag är ganska så 100 på att min bror och hans flickvän inte kommer upp då heller. Så suget efter att ens ha en fest gick ner till 0%.
Jag förstår knappt mig själv, jag vill skaffa mig nya vänner, men det är ändå inte något som jag försöker med. Jag har bott här i över 4½ år, och jag anser att jag mer har vänner som jag festar med ibland. Men det är ju mitt egna fel, jag är inte den som hör av mig annars heller. Samma sätt som jag kan känna mig så jävla ensam så känner jag att jag bryr mig heller. Något långt inom mig hoppas kanske på att vi flyttar hemåt Småland en dag, men det borde ju vilket fall som helst inte hindra mig att skaffa nya vänner här?
När jag bodde hemma i Vetlanda, umgicks jag ofta med vänner. Å,E eller M, nästan varje dag. Hur kan jag gå från det till 0? Men jag vet inte, oftast så tänker jag inte på det. Jag saknar Eve, det gör jag. Och när man går på stan, då hade det varit kul med någon vän kanske. Men som jag tidigare skrivet, jag skyller enbart mig själv.
Jag vet inte om jag kommit in i någon negativ bubbla, jag känner mig bara så jäkla nere, speciellt på jobbet, eller nästan enbart på jobbet. Jag vill ju inte vara kvar där, så man går dit och gör sitt jobb, inte mer med det. Jag tycker nu för tiden att det är ganska så jobbigt att gå dit, jag trivs inte speciellt bra längre. De flesta arbetskamrater är toppen, men inget som kan hålla mig kvar.. Jag önskar verkligen jag kunde söka mig neråt, jag tror inte ni förstår vilken lycka det skulle vara för mig. Hem kommer nog alltid vara Småland, jag behöver inte bo i Vetlanda, men i Småland. Och det är som en kniv i hjärtat när jag vet att E inte vill. För jag vet att han är personen som jag vill leva mitt liv med. Frågan är bara om jag kan bli lycklig i Västerås? Kanske det blir annorlunda när man skaffar barn? Men den väntan, den är lång..
Jag vet inte vad jag ville direkt med detta inlägg, bara skönt att skriva av sig lite. Borde kanske ge mig ett slag i huvudet så något ändras där uppe?
Jag förstår knappt mig själv, jag vill skaffa mig nya vänner, men det är ändå inte något som jag försöker med. Jag har bott här i över 4½ år, och jag anser att jag mer har vänner som jag festar med ibland. Men det är ju mitt egna fel, jag är inte den som hör av mig annars heller. Samma sätt som jag kan känna mig så jävla ensam så känner jag att jag bryr mig heller. Något långt inom mig hoppas kanske på att vi flyttar hemåt Småland en dag, men det borde ju vilket fall som helst inte hindra mig att skaffa nya vänner här?
När jag bodde hemma i Vetlanda, umgicks jag ofta med vänner. Å,E eller M, nästan varje dag. Hur kan jag gå från det till 0? Men jag vet inte, oftast så tänker jag inte på det. Jag saknar Eve, det gör jag. Och när man går på stan, då hade det varit kul med någon vän kanske. Men som jag tidigare skrivet, jag skyller enbart mig själv.
Jag vet inte om jag kommit in i någon negativ bubbla, jag känner mig bara så jäkla nere, speciellt på jobbet, eller nästan enbart på jobbet. Jag vill ju inte vara kvar där, så man går dit och gör sitt jobb, inte mer med det. Jag tycker nu för tiden att det är ganska så jobbigt att gå dit, jag trivs inte speciellt bra längre. De flesta arbetskamrater är toppen, men inget som kan hålla mig kvar.. Jag önskar verkligen jag kunde söka mig neråt, jag tror inte ni förstår vilken lycka det skulle vara för mig. Hem kommer nog alltid vara Småland, jag behöver inte bo i Vetlanda, men i Småland. Och det är som en kniv i hjärtat när jag vet att E inte vill. För jag vet att han är personen som jag vill leva mitt liv med. Frågan är bara om jag kan bli lycklig i Västerås? Kanske det blir annorlunda när man skaffar barn? Men den väntan, den är lång..
Jag vet inte vad jag ville direkt med detta inlägg, bara skönt att skriva av sig lite. Borde kanske ge mig ett slag i huvudet så något ändras där uppe?
Kommentarer
Trackback
